Den 7 april 2017

Ebba och jag träffades alltid på mornarna de veckor hon var hos sin pappa. På så sätt fick vi 10 min extra varje dag under de veckorna och hade möjlighet att prata om saker som pågick i skolan och att planera för de veckor hon var hos mig. Veckorna innan den 7 april hade vi planerat påsklovet vi skulle spendera tillsammans. Vi skulle få gäster från Norge och vi hade bokat in övernattning och SPA-behandlingar på Yasuragi. Den 7 april kl. 07:40 satt jag därför som vanligt på en av bänkarna på Rådmansgatans tunnelbanestation och väntade på Ebba. När jag följde henne till bussen var hon väldigt uppspelt och såg fram mot allt som skulle hända. Hon undrade om hennes påskägg skulle vara lika stort som förra året och hon sa att när hennes vän från Norge kom till ”hennes hemmaplan” så skulle hon prata svenska lika fort som hon tyckt att han pratat norska när vi var i Oslo hösten 2016. Hon var också uppspelt för att hon skulle springa för Barncancerfonden den här dagen. Eleverna på skolan skulle springa så många varv de orkade och jag sponsrade med 100 kr per varv. Ebba blev oerhört glad över det. Det var viktigt för henne att de skulle få in så mycket pengar som möjligt.

De fredagar Ebba var hos mig, hade hon pianolektion kl 14:00 vid Odenplan och skulle i vanliga fall inte ha varit på den plats hon befann sig 14:57 fredagen den 7 april. Pianolektionen var inställd p.g.a. Barncancerfondlöpningen på skolan och 13:46 textade hon ”Ska snart åka. Ringer och berättar snart! ❤❤” När hon satt på bussen ringde hon, överlycklig, och berättade att hon lyckats ta sig runt banan 11 varv trots att hon hade ont i knät! Hon var därför en av de sista eleverna att lämna skolan den dagen.

Det var många faktorer som olyckligtvis bidrog till att Ebba styrdes mot fel plats vid fel tillfälle den här dagen. Jag har redan nämnt Barncancerfonden och att vi ställde in pianolektionen. Bussen körde inte heller sin vanliga väg p.g.a. vägarbete. Vanligtvis stannar den på Klarabergsgatan men nu var hållplatsen flyttad till Mäster Samuelsgatan, precis nedanför det övergångsställe där Ebba gick över mot Åhléns på Drottninggatan.

Bussen var försenad. Jag textade Ebba och frågade var hon var. Ebba svarade ”Sergel… Köööööööö…” När jag var på arbetet brukade Ebba komma upp till kontoret efter skolan så åkte vi hem tillsammans. Då gick hon alltid av bussen vid Norra Bantorget eftersom det var närmare kontoret än Centralen. Just den här dagen var det dit hon var på väg och just den här dagen flyttade mitt kontor. När flyttfirman var klara och mina arbetskamrater började droppa av så kände jag att det inte fanns någon anledning för mig att stanna kvar i den tomma lokalen. Jag textade tillbaka till Ebba ”Gå av och ta t-banan då?” Det är inte ovanligt att Ebba går av vid Centralen. Det gjorde hon varje dag under de veckor hon var hos sin pappa och även ibland då vi skulle handla på vägen hem. Ebba skrev ”Kan vi köpa Benn O Jerry glassen, Vet inte hur man skriver det, Ben och Jerry”.

Jag ringer upp Ebba och hon är precis framme vid Sergels torg. Vi kommer överens om att mötas på Rådmansgatan istället så kan vi handla glassen och annat på väg hem. Ebba går av bussen i samma sekund vi lägger på. Min mobil visar att klockan är 14:56.

30 sekunder senare inträffar det värsta som kan drabba en förälder och mitt liv förändras för all framtid.

Helt ovetandes om det tar jag på mig ytterkläderna, lämnar kontoret, går ner för trapporna och väl ute på Barnhusgatan ser jag att det är fullständigt kaos. Något har hänt på Drottninggatan. Det är fullt av ambulanser och poliser, människor springer polisen till mötes och skriker ”- Idioten har pistol! Han försvann åt det hållet!!” och pekar ner mot Åhléns. Jag kommer fram till Drottninggatan och ser väldigt mycket blod. Det är fasansfullt. Det ligger skadade människor intill fasaden vid juvelbutiken Carat med filtar över sig och det är andra människor som tar hand om dem. Jag frågar en man som står där vad som har hänt. Jag tror han svarar något som ”-Det är en dåre som kört ner här.” Jag förstår fortfarande inte att Ebba kan vara mitt i tumultet… Kopplar inte ihop det… För mig var det flera minuter sedan hon gick av bussen och jag tänker – Åh, vilken tur att Ebba inte gick av vid Norra Bantorget idag och behövde uppleva det här!

Jag skyndar mig över Drottninggatan, förbi Seven Eleven, ner för Adolf Fredriks Kyrkogata. Det står en totalkraschad bil precis vid kyrkogården på Holländargatan och det är grupper av ungdomar som helt plötsligt börjar skrika och springa. Jag blir så rädd att jag också börjar springa fast jag inte vet varför. På Sveavägen är läget detsamma, folk skriker och springer. Jag fortsätter springa ända ner i tunnelbanan. Väl där tar jag upp mobilen och textar Ebba ”Jag är vid Pressbyrån Rådmansgatan”. Därefter letar jag efter senaste nytt på mobilen för att ta reda på vad som egentligen hänt. Jag ser att en lastbil kört in i Åhlénsbyggnaden. Jag anar fortfarande inte att Ebba drabbats men jag förstår att hon måste ha befunnit sig i närheten och ringer henne. Upptaget. Jag textar ”Ring mig!!!!” sedan ”Du måste sluta prata i telefonen nu!!! Jag försöker ringa dig!!!” Jag försöker ringa hennes mobil flera gånger och nu går det inte att komma fram. Jag textar ”Ebba, det går inte att ringa! Messa mig när du kan!!” Det är mitt sista meddelande till henne.

Jag springer tillbaka upp på Sveavägen, tillbaka ner till Seven Eleven i hörnet Adolf Fredriks kyrkogata/Drottninggatan. Där är det nu avspärrat. Jag försöker ta mig igenom, säger att min 11-åriga dotter är där inne någonstans men blir bortmotad av polis. Jag springer tillbaka till Sveavägen, där får jag ett samtal från min chef som ringer runt till anställda för att försäkra sig om att alla är i säkerhet. Jag meddelar att jag är oskadd men att Ebba är försvunnen i terrorattacken. Det är också nu jag för första gången går ut på Facebook och skriver att Ebba är försvunnen. Jag söker Ebbas mobil på appen Hitta min iPhone… mobilen är nedkopplad. Jag får panik. Den borde inte vara nedkopplad. Har hon kanske tappat den och den har gått sönder? Så måste det vara! Jag textar Ebbas pappa som möter upp på Sveavägen. Hur länge vi står där är oklart. Vi blir hela tiden bortmotade av polis, längre och längre bort från skadeplatsen. Det är en man som står precis bredvid oss som gråter. Vi tar kontakt med honom och han säger att han var på Drottninggatan och såg hela händelsen. Han är förtvivlad. Helt plötsligt säger han ”Nu är det skottlossning på Fridhemsplan!” och en stund senare ”Nu skjuter de vid Globen!” Det känns som att mitt huvud ska sprängas… Jag ringer polisen och ger signalement på Ebba. Samtidigt frågar jag till vilket sjukhus de skadade förts. Jag får besked om att Karolinska är ett av sjukhusen.

Jag ringer Ebbas vänners föräldrar eftersom flickorna brukade ta bussen hem tillsammans. En mamma svarar och berättar att hennes dotter gått av bussen tidigare idag men att en annan av flickorna var kvar med Ebba på bussen vid Centralen. Jag ringer flickans föräldrar med jämna mellanrum men får inte svar. Ebbas pappa frågar om jag vill följa med upp till honom eftersom han bor i närheten. Vi båda är upprörda över situationen och i efterhand kan jag förstå att vi kanske hade kunnat stötta varandra i det här kaoset men just då kan jag inte tänka klart och vill absolut inte sitta i en lägenhet och prata, utan känner att jag måste göra något så jag säger nej. Till slut ringer mamman tillbaka till mig. Hon berättar att hennes dotter, en av Ebbas bästa vänner, satt kvar på bussen när Ebba gick av. Flickan är chockad och gråter men vill ändå prata med mig. Hon säger att hon såg när lastbilen körde in i Åhléns. Jag frågar om hon såg Ebba men det svarar hon att hon inte gjort. Jag frågar då hur lång tid efter det att Ebba gått av bussen som lastbilen körde in i Åhléns. Ca 30 sekunder svarar flickan.

Det fanns inget mer vi kunde göra på Sveavägen och Ebbas pappa går hem. Min chef textar för att höra hur det går och var jag befinner mig. Jag vill just då inte ha kontakt med någon, behöver tänka ostört, och svarar undvikande något i stil med ”Tack, jag klarar mig.” Jag börjar gå längs Sveavägen mot Wennergren Center och hela tiden ringer jag till Karolinska. Jag kommer fram till växeln, beskriver mitt ärende och kopplas vidare. Där kopplas jag bort. Om och om igen. Jag har ingen aning om hur många gånger jag ringer… Min chef ger sig inte och fortsätter att texta. Frågar var jag är, hur jag tänker ta mig hem osv. Just då är jag mest stressad över alla meddelanden hon skickar men jag kapitulerar när jag är någonstans förbi hörnet Odengatan/Sveavägen. Min chef säger att hon har bil och kommer för att plocka upp mig. Vi bestämmer mötesplats vid Hagagatan, ovanför Sveavägen. Hela tiden fortsätter jag att ringa Karolinska. När jag möter upp min chef talar jag om att jag inte kommer fram till sjukhuset på telefonen och hon föreslår att hon istället skjutsar mig dit. I dag är jag väldigt tacksam för att hon inte gav sig och för den hjälp jag fick av henne.

När vi kommer fram till Karolinska är det full beredskap där också. Det ser först avspärrat ut men jag kommer in.  Det sitter en massa människor på insidan av disken. Det ser ut som sjukhuspersonal och poliser. Jag går fram till luckan och förklarar varför jag är där, att Ebba är försvunnen i terrorattentatet på Drottninggatan. De frågar efter Ebbas personnummer. Därefter tror jag att sjukhuspersonal kommer fram till mig. Jag förklarar igen varför jag är där och de svarar mig att ingen flicka i Ebbas ålder kommit in till sjukhuset. Klockan är nu runt 17-tiden tror jag och alla som skadats eller dödats borde ha kommit in till sjukhuset vid det här laget. Krispersonal kommer fram och hon upprepar samma sak. Ingen flicka i Ebbas ålder har kommit in till sjukhuset. Hon talar om att de har kontakt med de andra sjukhusen som tagit emot människor från Drottninggatan och säger att hon ska ringa dem. Jag får en kopp varm choklad och får sitta ner en stund. När hon kommer tillbaka meddelar hon att inget av de andra sjukhusen heller fått in någon flicka i Ebbas ålder. Jag kommer ihåg att jag stod och tänkte ett tag, det snurrade i huvudet, och sedan sa jag ”- Det borde ju vara goda nyheter.” Vid den här tidpunkten hade det gått ut information om att det var fyra vuxna som dött i attentatet. Ebba var ju inte vuxen så hon kunde väl inte vara en av dem? Jag kände att jag var tvungen att fråga. ”- Så hur förhåller det sig med de döda?”  Självklart kunde de inte svara mig på min fråga men sa ändå ”- Ingen dödförklaras på plats. Alla måste in till sjukhus för att dödförklaras och vi har inte fått in någon flicka i Ebbas ålder.” Med den informationen lämnade jag Karolinska och hade något lättare att andas. Ebba fanns i alla fall inte med bland de skadade eller de döda. Det gav mig hopp. Jag var naturligtvis fortfarande orolig, hon var försvunnen och hon hade inte ringt mig. Även om hennes telefon gått sönder så tänkte jag att så ordentlig som hon var hade hon bett att få låna någon annans att ringa ifrån. Hon måste sitta i en källare någonstans i city med andra. Kanske har de ingen täckning där de är? Kanske har Ebba fått en sådan chock att hon inte kommer ihåg telefonnumret?

Min chef skjutsar hem mig. Hon frågar om hon ska följa med in och jag tackar nej. Mobilen plingar hela tiden. Släkt och vänner undrar om de ska komma över till mig. Jag svarar att det inte behövs. Jag kan inte koncentrera mig på något annat än mina egna tankar och har svårt att se hur jag ska kunna sitta och prata med någon och vara trevlig… Jag ringer polisen och sjukhus om vartannat för att höra om de fått in ny information, om det kommit in fler skadade. Jag har lämnat mobilnumret till båda instanser och vill därför inte att folk ringer så att det är upptaget. Ber dem texta istället. Jag får hjälp av en vän att skicka ut en bild på Ebba till ett slutet forum med kvinnor som befinner sig på olika platser i city, uppsamlingsplatser. Jag får hjälp från andra vänner, mammor i klassen m.fl. En klassmamma hjälper mig att lägga ut en efterlysning av Ebba på Facebook. Den delas över hela Sverige. En delning genererar 500 till… Det är kaos i huvudet på mig. Jag pratar med Missing People som vill hjälpa till. Sent på kvällen hör en väninna av sig och undrar om jag ätit. Det har jag glömt. Hon kommer över med mat och håller mig sällskap. Missing people ringer igen och säger att de inte fått godkänt från polisen att efterlysa Ebba än och innan de får tillstånd kan de inte göra något. De säger att det kan vara fara för Ebbas liv… Jag får panik! Ut på Facebook igen för att be alla ta tillbaka efterlysningen!! Så här fortsätter natten tills det ca kl. 02:00 knackar på bakdörren.

Två poliser kommer in för att ta mitt DNA. Jag känner att hoppet sjunker. De säger att de inte har någon information om Ebba men att de hittat Ebbas ryggsäck på platsen, att det är många skadade och att det är därför de behöver mitt DNA. Ebbas ryggsäck… Den satt alltid där den skulle, på Ebbas rygg. Hon brukade inte ens ta av sig den på bussen eller tunnelbanan, och hon hade den aldrig bara över en axel. Ändå tänker jag att kanske den här gången? Kanske hade hon tagit av sig ryggsäcken och därför tappat den i tumultet? Jag frågar poliserna hur lång tid det kommer att ta att få svar på DNA-provet. De svarar att det skickas omedelbart ner till Linköping och att man enbart arbetar med detta så det kommer att gå fort.

Vid 17-tiden lördag kväll knackar det på dörren igen. Det är polisen. De bekräftar mina allra värsta farhågor… Säger det som ingen förälder borde behöva höra. Ebba är en av de avlidna och anledningen till att det tagit så lång tid att få svaren är att man varit tvungna att vänta in hennes tandplåtar från tandläkaren. Allt blir suddigt omkring mig. Det får inte vara sant. Kan inte vara sant. Jag minns att jag börjar gråta och att jag står i hallen och kramar poliserna. I övrigt är allt svart.

Först vid 07:00 söndag morgon har jag möjlighet att till slut somna. Jag har då varit vaken sedan fredag morgon 05:30.